Minervaskolan

Vi samlade 7B och 9A och berättade vad som hänt. Innan friluftsdagen med innebandyturnering och promenad började, informerade vi sedan resten av eleverna på skolan. De fick välja om de ville delta i friluftsdagen eller vara på skolan där kurator och lärare fanns till hands för att prata med och trösta. Vi sa att ingen skulle gå hem om vi inte visste att de hade någon vuxen hemma som kunde vara med dem. Många grät, en del var arga och massor med frågor kom.

Skoldagarna har sedan dess ägnats åt att försöka svara på elevernas frågor om myndigheters agerande och regler, men också vad det är att vara flykting, asylsökande, invandrare m.m. Vi har följt media i klassrummen via Internet så eleverna har kunnat se hur deras reaktion på händelsen har uppmärksammats och tagits på allvar.

Det har inte varit lätt för oss som personal att försöka förklara hur det här kunde hända på det här sättet, eftersom vi i skolan lär ut etik och moral och att man i Sverige månar om barnets bästa och behandlar varandra med respekt och värdighet. Myndigheterna har säkerligen följt de regler de har men för oss i praktiken på skolan blir det en krock mellan de värderingar vi ska lära ut och det som hänt. Det har drabbat pojkarna Danielian värst men det har också drabbat många av eleverna på skolan som helt plötsligt tappat sina bästa kompisar.

Just nu känner både personal och elever en tomhet och trötthet efter allt som hänt. Dessutom väntar alla fortfarande på att få kontakt med Valerik och David via Internet eller telefon så att alla bättre vet vad som händer dem i Armenien nu. Vi försöker samla ihop den information vi får från olika källor och ge den åt eleverna så att de slipper oroa sig mer än nödvändigt.

Alla här på skolan har verkligen stöttat varandra under de här dagarna och vi är stolta över hur mycket eleverna har engagerat sig i sina kamraters situation.

Anette Johansson
Rektor, Minervaskolan